De kastade mig hit ämnet en nitisk attityd till produkter. Eftersom ekonomin i vår tid måste vara ekonomisk – matpriserna växer dag för dag. Antingen rapporterar producenter av kött och korv att de vill göra 20 procent mer värde, sedan producenter av spannmål, Och jag vill inte tänka på hur priset på de vanligaste grönsakerna, som alltid har varit nästan öre, ökar.
Men vad är iver och rimlig ekonomi, och vad är girighet, eller snarare girighet?
En kollega här berättade att släktingar som kom på besök försökte besöka hennes kloster med någon annans stadga - de säger, de räknar inte mat, "fungerar för toaletten". Och hemma hos dem är det inte vanligt att begränsa portioner och ge ut något på kontot. Koteletter steks - det betyder mycket. Borschen tillagas så att alla inte har tillräckligt på en tallrik, om de vill lägga till, och så att alla har tillräckligt med kött där, och inte en klagande liten bit. Godis och godis är fritt tillgängliga. Och så med vilken produkt som helst.
Släktingar hade faktiskt ingenting emot sådana layouter, men... de lärde - de säger att det skulle vara rätt att steka på en kotlett eller en kycklingbit, och det räcker. De nämnde sig själva som ett exempel - deras familj är hälften så stor (tre personer istället för sex), men kostnaden för mat är inte hälften så mycket, utan, enligt de mest försiktiga uppskattningarna, sju.
Men här är det värt att lägga till - det finns begränsningar inte bara på mängden mat, utan också på kvaliteten och sammansättningen. Men huset byggdes. Och den andra går. Och dessa - "ät upp allt." Med sin inkomst, menar de, går det inte längre att bo på två våningar, utan "att bygga ett palats".
Jag gillar inte när någon börjar räkna andras inkomster och lära dem hur de ska göra sig av med dem, men om man tänker efter så finns det en rationell grej i ett sådant resonemang.
Till slut, nitiska hemmafruar, där, i forntida tider, var bufféer låsta, socker gavs ut ...
Å andra sidan ligger det något i portionsräkningen och utlämningen av produkter strikt enligt räkningen... Onormalt. hur vägrar man ett barn som vill äta två kycklingben och säger - här är ett för dig, och inte mätt - så hinna med pasta?
Det kan jag till exempel inte göra.
För mig är en nitisk inställning till mat att förbereda något som hela hushållet kommer att äta med nöje, fylla på och samtidigt inte behöva slänga något. Med hänsyn till budgeten förstås.
Och att räkna och begränsa... Gör det inte. inte heller min.
Hur är det med dig?